Jag har lärt mig, att för att förstå saker – måste du se saker själv.
Ingen annan kan intala dig vad du känner, vad du bör göra eller att du ska glömma.
Du måste göra om dina misstag om och om igen innan du förstår.
Du måste falla, resa, falla gång på gång innan du kan se.
Du måste få känna den där känslan oavsett vad folk säger till dig, för att en dag upptäcka att den där välbekanta känslan faktiskt är borta.
Den är inte glömd, den är bara inte närvarande.
För så länge den är närvarande, finns det ingen som ska ersätta den eller radera den.
Det är det komiska med universums största kraft.
Vi kan inte styra över den, ännu mindre kan någon annan styra över den.

Jag har alltid sagt att ingen annan kan förstå vad som finns mellan två människor.
Ingen annan kan ha förståelse för vad som försiggår mellan två andra parter.
Ingen förstår varför jag flera månader senare beger mig till samma ställe och börjar trampa igen,
med samma motspelare.
Men jag var tvungen att göra det igen.
Vi var tvungna att känna på det igen.
Känna den där gränslösa, komplicerade men på något sätt: fortfarande så vackra kärleken.
För att få det svart på vitt, att den där hemska filmen på mitt köksbord inte är glömd.
Den är bara inte längre närvarande.

Du kan möta tusentals människor, och ingen av dem berör dig.
Sen möter du en, som förändrar hela ditt liv.
Som förändrar hela din film.

Jag såg den där filmen.
Och den här gången – älskade jag den.