Lyssna en stund
Lite visdomsord såhär på kvällen.
Pratade med en mycket god vän till mig om hur allt man är med om i livet förändrar en, både till det bättre och det sämre.
Ibland hittar vi oss själva helt ovetande om hur vi mår, vad vi vill och vad vi egentligen känner.
Ibland är vi så säkra på vad vi känner för att vi förväntas känna på ett speciellt sätt.
"Jag älskar ju honom, det har jag ju alltid gjort" och "Jag kämpar lite till, för det är ju värt det i slutändan?". Hundra varv runt gör vi om samma sak igen, för vi tror oss veta vad vi vill.
Vi intalar oss själva att vi orkar mer, att vi minsann klarar av det vi tar på oss.
Tillslut står vi där, tomma och orkeslösa för att vi kämpat utan krafter.
Det sägs att man bara har en viss mängd tårar när det kommer till kärlek, och när dem tårarna är slut finns det inget mer att pressa ut.
När man ser kärleken gå förlorad, eller en vänskap rinna ut i sanden men det finns ingen sorg kvar att ta ut, kanske det är ett bevis på att man redan kämpat sönder för att hålla ihop banden man så dödligt vill tro på.
Endel människor, som tvillingsjälar går rakt in i oss och kommer åt alla ömma punkter vi har.
De lär sig hur man gör dig till den lyckligaste människan på jorden till den minsta människan som någonsin existerat.
Om det är sann kärlek eller bara något vi någon gång i livet måste gå igenom, vet jag inte.
När man tappat sig själv, på eget bevåg eller för någonannans skull känner man i början att livet aldrig, ALDRIG kommer bli detsamma.
Och det kommer det heller aldrig.
Det du varit med om sätter sig på dig, härdar dig lite och lär dig saker du annars aldrig skulle veta.
Men efter ett tag slutar de göra ont.
Det kan komma att ta tid, men det kommer sluta göra ont.
För vi människor är skapade för att läka.
Saker jag nästan dött utav, smärtor jag aldrig trodde jag skulle lära mig att hantera har försvunnit.
De är inte borta, men de har bleknat.
Det kanske inte förändrade mig helt, men de förändrade en liten del av mig. Om inte lärde de mig ett och annat.
Jag ska aldrig ångra något.
Som Maggio sjunger, jag kommer ihåg allt fint med det bittra i livet.
Jag förväntar mig smärta för när allt kommer omkring är det ju kärlek, framgång och lycka jag är ute efter.
Och letar man efter det och hittar sig själv sårad, besviken och slut som människa, har man ju uppnått det.
Kommentarer
Trackback
